Christianopel
Vid 1600-talets början var Blekinge en del av Danmark. Den danska gränsstaden Avaskär, som låg strax norr om nuvarande Kristianopel, var svår att försvara. Den danske kungen Christian IV lät därför bygga en befästningsstad omgiven av upp till nio meter höga murar på en ö 500 meter söder om Avaskär. Staden stod klar 1606 och hade cirka 700 invånare, varav en tredjedel var militärer. Kungen uppkallade staden efter sin nyfödde son Christian. Detta blev början till Christianopel – Nordens första renässansstad.
Midsommarhelgen 1611 blev en katastrof för Christianopel. Danskarna hade strax innan anfallit Kalmar och garnisonen från Christianopel hade deltagit. Den svenska kungen Karl IX sände då sin 16-åriga son Gustav Adolf på straffexpedition för att bland annat förstöra Christianopel. Den försvarslösa civilbefolkningen flydde till kyrkan i hopp om att kyrkofriden skulle respekteras. Men kronprinsen lät bränna ner såväl kyrka som stad. Hela befolkningen utom prästen dödades. Danskarna byggde åter upp Christianopel. En ny och starkare stad och en ny kyrka stod klar 1624.
Men krigen fortsatte. När det blev dags för fredsförhandlingar i Brömsebro 1645 bodde hela den danska fredsdelegationen i Kristianopel. Efter svenskarnas berömda tåg över isen på Stora Bält tillföll Blekinge Sverige vid freden i Roskilde 1658. Tunga skatter och tullar försvårade handel och väckte stor avsky i Christianopel. När den danska kungen Christian V invaderade södra Sverige i juni 1676 var det därför många skåningar och blekingar, som stödde Danmarks sak. Den danska flaggan hissades åter i Christianopel. Men det danska gästspelet blev kort. Efter belägring blev Christianopel svenskt igen 1677. Då kriget slutade 1679 bestämde sig svenskarna för att lägga ned staden. Stadsprivilegierna drogs in och folket uppmanades flytta. Murarna raserades delvis och dess stenar användes vid uppbyggnaden av Karlskrona.