XMAS2020-11

Kalmar i mitt ❤   #9 - Kalmarsund
Den här cachen ingår i en serie Kalmarcacher. 
 

Kalmarsund
Tillkomsten av sundet mellan Kalmar och Öland har flera teorier. En teori, som framfördes 1712 av magister Benedict Morin, är att urölänningarna själva grävde upp Kalmarsund för att skydda sig mot dansken. En annan teori är att en av de större bifloderna i nuvarande Östersjöområdets dräneringssystem under ofattbart lång tid ”grävde” denna flacka dal som nu är Kalmarsund.

Kalmarsund sträcker sig från Östersjön i norr mellan Ölands norra udde och en ungefärlig gräns till Tjust, och i söder en återförening med havet vid Blekinges ostkust. Bredden i norr och söder är som ett innanhavs, men som på mitten inte är större än att man kan se från land till land vid klart väder.

I den norra delens ena sida finns skärgård, där vikar bildat goda hamnar. Här har lövskog och till viss del barrträd brett ut sig över öar och skär. På denna sida finns Oskarshamn och Kalmar. Kalmar, en gång nyckeln till det svenska riket, med Kalmar Slott som klenod från renässanstiden. Oskarshamn med ett fritt läge vid Kalmarsunds bredaste del.

På andra sidan Kalmarsund finns den långa, smala landremsan Öland, som havet en gång glömde sluka, vindarnas och solens ö, med näktergalens gröna lunder, och Alvarets öde hed.

Kalmarsund har mot Öland 30 mil lång kust, med en största bredd på halvannan mil, där ingen ölänning har mer än 8 km till havet. Öland har liknats vid en flatbottnad jättebåt, stående upp- och nedvänd i havet. Båtbottens kanter är landborgarna, från vilka båtens sidor sluttar utåt. I tidernas morgongryning har båtens jämna läge rubbats av en för oss obekant naturtilldragelse. Den yttre sidan mot det öppna havet har sjunkit ned något. Den inre båtkanten har därmed skjutit i höjden och utgör den höga västra landborgen. Östra landborgen, den yttre kanten, har sänkt sig till vattenytan. På de översta delarna av båtbotten, av vind och vågor utsatta delar, har lösa jordlager till största del spolats bort sedan Öland höjt sig över vattenytan efter istidens slut, och skapat Alvaret.

Kalmarsund har tolkats som ”Stengrundens sund” där otaliga skepp och båtar förlist på stränders revlar och steniga grundflak. Flest förlisningar har inträffat vid mynningarna, kring Ölands södra och norra udde. Fyrar och sjömärken saknades förr och sjöfolk fick lita till inlärda kustförtoningar, och av ålder kända märken som berg och andra väl synliga naturmärken, som större träd. Lotseken i Oskarshamn, Högskulla gran vid Figeholm, den stora eken på Lövö vid Timmernabben och hagtornsträdet vid Rosenkinds kapell på Södra Ölands udde är exempel på sådana. Kyrkor och slott syntes också bra, som Borgholms slott, Ås, Ventlinge, Kristianopel, Söderåkra, och Källa gamla kyrka. Tidigare fanns en märklig sten inmurad över kyrkporten på Gräsgårds kyrka, som försvann i Kalmarkriget 1611. Det var en ”karbunkelsten” som sken nattetid.

Men ur djupet sövande tränger
sorlande, böljornas dova brus
mot de sekelåriga hällar
under fyrens blänkande ljus.

Högre stiger i stjärnströdda rymden
tyst över mörkblå grund
Lunas drömmande klot och slår en
silverbro över hav och sund.
 

Källor:
Kempe, Tord (1988). Öland och Kalmarsund. Strandhugg i historiska vatten. Borås: Carlssons bokförlag.
Sundstedt, Fredrik (1939). Kalmarsund och Öland. Stockholm: Åhlén & söners förlag.
svenskaakademien.se. (2004) Wilhelm Ekelund. Samlade dikter. 
Svenska Turistföreningen (1924). Vid Kalmarsund. Borgholm – Öland – Kalmar. Stockholm: Wahlström & Widstrand.