Forsså Bruk
Eduard Rasch
Eduard Rasch var född i den tyska provinsen Hannover år 1827 och avled här i Forsa år 1896.
Han var utbildad till jägmästare och deltog som frivillig i en fältjägarbataljon i dansk-tyska kriget som utbröt 1848. Rasch dekorerades med Järnkorset och befordrades till löjtnant. Efter kriget verkade han några år som revirförvaltare i norra Tyskland.
Han kom till London till Br Benecke som ägde stora skogsområden i Hälsingland som han fick i uppdrag att inventera. År 1858 anlände han, 31 år gammal, till Sverige och när han sedan hamnade i Näsviken blev han kvar här och fann sig trivas. Han gifte sig med 19-åriga Carolina Ferner från Iggesund. I äktenskapet föddes 13 barn, av dem överlevde åtta, sex söner och två döttrar. En av sönerna, Herman var konstsamlare, 1925 företagit han en ritt på häst i Karl XII:s spår från Pitesci till Stralsund. Detta blev sedan en film som han själv delvis bekostade.
Starten
Som tidigare nämnts fanns där Forsså Bruk sedan anlades ett tegelbruk och tillverkning av kakelugnar. När Rasch kom hit köpte han i början av 1860-talet anläggningarna och mera mark och rörelsen fortsatte en tid. Han hade tanke på att anlägga ett järnbruk och lät planera för dess olika byggnader, ett omfattande och kostsamt arbete. I samband med detta lades tegelbruket och kakelugnstillverkningen ner. Hans planer på att bygga ett järnbruk blev dock inte av trots att planeringen dragit stora kostnader och tärt hårt på hans kapitaltillgångar. Bidragande till hans ställningstagande var konkurrensen med de svenska järnbruken, en hel del mindre järnbruk hade lagts ned och i England hade man börjat använda stenkol vid sina järnbruk, eftersom det blev billigare än att använda träkol.
Nu hade papp börjat göras av trä mot tidigare av linnelump. I stället för ett järnbruk började Rasch nu att göra förberedelser för byggande av en pappfabrik som skulle bli den första av sitt slag i Norrland.
Det arbete som tidigare nedlagts hade kostat mycket, men med ekonomisk hjälp från en engelsman vid namn, Benecke, påbörjades fabriksbyggnaden, maskiner kom från Tyskland och Forsså Träpappfabrik kom till. En person, Axel Eriksson, berättade att han var med när de första maskinerna sattes in, och han blev förtrogen med skötseln av dessa när fabriken kördes igång 1868.
År 1868 – 1869 började framställningen av träpapper, det var en omständlig procedur då allt skedde för hand, varje färdigt pappark skulle först efter det att det tagits av pappmaskinen pressas, torkas i magasin med luftventilation, glättas mellan maskindrivna polerade stålvalsar och därefter kantskäras. Slutligen var det kvinnor som vägde och mätte tjockleken på varje ark och sorterade arken i högar. 70 x 100 var ett vanligt format. Arken packades i balar om 150 kilo med luckor på över och undersidan.
Järnvägen Hudiksvall – Forsa hade tillkommit 1860 med slussar till Dellensjöarna och detta var en förutsättning gör att klara av frakterna till fabriken. En annan förutsättning var den befintliga vattenkraften för att klara av kraftförsörjningen. En damm byggdes och kraften till fabriken levererades av två liggande turbiner, lämningar efter rampen till en av dem synes ännu, dessutom fanns en turbin där kraftstationen ligger. Kraften till olika delar av fabriken förmedlades av transmissioner och remmar. Dessutom fanns en ångmaskin placerad där matsalen är, intill mekaniska verkstaden. I början av 1900 tillkom en kraftstation vid nedre slussen i Hamre.
Eftersom det i början var helt okunnigt folk så tog det nog en tid innan det blev resultat av tillverkningen. Det var ju något helt nytt att sätta sig in i. Sett med nutida förhållanden var det många svårigheter som skulle klaras.
Produktionen
Vid viken där ”Vargen” nu ligger fanns när jag var barn lämningar efter bryggor som låg under vatten. Vi kallade platsen för ”Slipvedsbryggan”. I fabrikens början flottades slipveden till ovannämnda plats. En häst med vagn med ett hjulpar kördes ut och stockarna betslades fast och kördes upp på land, där de barkades för hand. Det sades att tidigare hade även kvistarna borrats ur. Stockarna var längre i början för att senare bli 10 fot, dvs 3 meter Efter att ha barkats kördes timmerstockarna fram till fabriken och kapades i längder passande för slipstolarna. En del av veden kokades för framställning av brun papp. Det fanns en liggande kokare där lastade vagnar kördes in och under viss tid med ångtryck antog en brun färg. Dessutom fanns en klotrund kokare av stora dimensioner som roterade. Försök hade gjorts att koka sågspån att användas vid pappframställning men kokaren exploderade och en man dödades.
Slipstolarna var av tysk tillvekning med 5 – 6 tryck fördelade på framsidan upp till centrum på stenen och så små att det inte var plats för mer än ett par vedtrum i varje. Matningen skedde genom en kätting. Bredden på stenarna var omkring 30 cm och de var fastsatta direkt på axeln med två genomgående krysskilar. På stenen var brickor med genomgående bultar.
Från sliparna gick massan till raffinörer av samma typ som kvarnstenar. Därifrån till grovsorterare (skyttelverk) till en centrifugalholländare som bestod av en vertikalt stående apparat med en fast och en rörlig del med på kant stående stålstänger efter samma idé som en holländare. Efter detta gick den till en större holländare med en mycket omsorgsfull malning. Sedan gick massan ned till pappmaskinerna där massan togs upp från siebern på filt till en järnvals av varierande dimension beroende på vilket format som skulle tillverkas. De som skötte maskinen kallades för pappmakare och det var noga med skötseln om det skulle bli bra papp.
I valsen fanns längsgående spår, ibland två, pappformatetet bestämde detta. För att få någorlunda samma tjocklek på pappen fanns där ett hjul som nådde pappen när rätt tjocklek uppnåtts Då ringde en klocka och då skulle pappmakaren att med sin benkniv göra ett snitt efter valsens spår och försiktigt lägga arket på en vagn. Mellan varje ark lades en plåt och när den var lastad kördes den till den hydrauliska pressen där det mesta av vattnet pressades ur.
Pappmaskinerna stod där snickeriverkstaden och intillliggande bottenvåning är belägna nuförtiden. Pressen var placerad där i hörnet vid uppgången till kraftstationen (inifrån)
Från pressen kördes den upp på ett spår dragen av en lina för att upphängas för torkning. I fabrikens första tid, lufttorkades pappen i kanaler med värme. Omkring 1897 byggdes ett ca 30 meter högt torktorn. Då sattes pappen fast med klykor på vagnar som sedan kopplades till en kätting. På vagnens ändar satt byglar som passade in på tappar på kättingarna och följde med kättingens gång. En mängd kamflänselement gav värme.
När pappen hade torkat var den byglig och ojämn och då skulle den glättas. Detta gick till på så vis att den ark för ark fördes in mellan två valsar, sedan skulle den renskäras vilket skedde för handkraft, sedermera tillkom dock en maskinskriven skärmaskin.
Zulukaffern fick först blötas i kar och eller också fick den gå under en dusch för att sedan glättas. Detta tog lång tid, först för att få den jämn och sedan för att den skulle få en slät yta
Berglera och vitjord användes vid papptillverkningen, om det hade någon annan uppgift än att öka vikten på pappen, vet jag inte. Det blev knappast något kvar, när det blev uppslammat följde det nog med vattnet som passerade genom dukarna på sibrarna.
Kvinnlig personal skulle kontrollera och sortera varje ark med hänsyn till vikt och tjocklek. Det vanligaste formatet var 70 x 100 cm. Pappen packades som nu med luckor av trä, innan bandjärnet kom användes vidjor av björk. Transporten av den färdiga varan skedde sommartid med båt på PA Tamms kanalled till Forsa station och därifrån med tåg till Hudiksvall fvb med båt. När norra stambanan blev färdig förbi Ljusdal kördes vintertid pappen och andra produkter från fabriken med hästforor till Ljusdal.
Produkterna
Det gjordes flera sorters papp, bland annat till bokpärmar, vit, brun och en sort som kallades glanspapp med en mycket blank och slät yta. Glättvalsarna var bestrukna med vad jag tror, paraffin eller något liknande. Dessutom gjordes en sorts papp som hade mönstrad yta, glättvalsarna var där mönstrade. Liknande papp tror jag användes till unikaboxar (matboxar).
En särskild sorts papp kallades Zulukaffer (läderpapp), den var 5-6 mm tjock och hård som plåt. Vi den tillverkningen användes en särskild massa. Veden höggs då i mycket små bitar som maldes i kollergångar, detta medförde att man fick en massa, med längre fiber än vid slipning. På fabrikens tredjevåning voro en mängd småpojkar och delvis äldre sysselsatta med utstansning och skärfling av gelänken som var en ganska stor försäljningsartikel. H Östling var med om detta, den enda som nu finns kvar här på platsen.
Rullgardinger av papper, utan mekanisk anordning, gjordes också en tid. Dessutom gjorde de emballage för flaskor i en maskin med korrugerade valsar som formade pappen.
Bolaget erhöll flera guldmedaljer vid olika utställningar för sin höga kvalité. Bolagets produkter försåldes såväl inom landet som på export.
Personalen
Den manliga personalen vid fabriken kom förutom från trakterna häromkring främst från liknande anställning på andra orter i Blekinge, Småland, Värmland och Dalarna.
Mer än hälften av personalen bestod av kvinnor olika åldrar (kallades ”pappdockor”) som sysselsattes med glättning, sortering och vägning av pappen. På gelänkavdelningen var det, förutom en del äldre pojkar, mest de som nyss slutat i skolan. De äldre av dem fick stansa ut gelänken som sedan av de yngre skärflades och packades in i buntar.
Arbetstiden var för skiftarbetare var 12 timmar och för övriga 10 timmar. Dagtid 6 – 7 (ändrades sedan till 6 – 6), matraster 9 – 10. 2 – 3, kafferast ¼ timme kl 15.
Där fanns en rättare som förutom skötseln av jordbruket även hade hand om utearbetare. Till detta hörde lossning och lastning av gods på järnvägen. Man lossade även pråmar med ribb från Björsbosågen och Finnbergssågen i Norrbo. Detta utfördes av skolpojkar vilka hade varannandagsläsning. Ribbved från Bölesågen höggs och lades upp i famnar på ackord av småpojkar och personer som tidigare arbetat i fabriken. Även detta tillhörde rättarens område. Vintertid deltog han även vid tumning av massaved och timmer.
Förmännen förde tiden och uträknade avlöningen. En del av dem hade en lathund till hjälp, en bok med tabeller och uträknade summor, en föregångare till datamaskinerna, men dessa fordrar mycket folk för skötseln, ingen rationell besparing.
Rasch som chef
Rasch var en energisk och bestämd arbetsgivare, men mån om sina anställda på olika sätt. Han lär ha varit den förste här i landet som ordnade olycksfalls- och sjukkassa för sina anställda. Dessutom införde han en hel del nya metoder vid tillverkningen.
Han var intresserad för olika samhällsfrågor och lät vid herrgården plantera träd som han tog hem från Tyskland. Många av dessa planteringar fanns kvar vid 20-30 talet.
Efter Eduard Raschs död inträdde sonen Berthold som disponent, han var utbildad ingenjör.
Den administrativa personalen bestod av en verkmästare, för jordbruket en rättare som hade hand om viss personal vid fabriken, kontorspersonalen, 3 st
Konkursen
År 1909 byggdes ett större och modernare träsliperi med massa för eget behov och till försäljning, i Djuped hde man en upplagsplats. Maskinerna tillverkades av Söderhamns mekaniska verkstad. Kostnaderna för detta bygge tog så hårt på bolagets ekonomi att det blev konkurs och allt arbete inställdes. Banken övertog anläggningen och Iggesunds Bruk drev en tid sliperiet.
Nystart efter konkursen
Ett nybildat bolag inköpte företaget 1912 med Paul B Burchardt som disponent, och driften i sin helhet fortsatte en tid. Ingenjör Hill anställdes som fabrikschef.
Omkring 1913 beslöts bygga en fabrik med en större maskin som ensam kunde göra allt det som förr fordrade många arbetsmoment. Maskinen var då en av de största i landet med en pappbredd på tre meter. Den tillverkades i Tyskland och uppsattes av montörer därifrån. Nya ångpannor insattes, ny skorsten byggdes och många nya fabrikslokaler byggdes för det behov som fanns för behövligt utrymme. När den nya maskinen körde i gång blev produktionen mycket större än förut.
Under årens lopp skedde olika förändringar, bl.a byttes ångmaskinen mot elektrisk kraft och nya produkter tillverkades. AB Kraftbox bildades på 1930-talet och tillverkade kartonger av olika slag och efterfrågan ökades. Nya maskiner och lokaler kom till och i slutet av Forsså bruks tillvaro var det den största delen av tillverkningen.
En sorts byggnadspapp, ”Bitumit” och annan byggnadspapp bar en tid en stor artikel. Genom dessa biprodukter erhöll många både män och kvinnor arbete. Under årens lopp har personalen utökats, när 8-timmarslagen kom till blev det nyanställning.
Under de senare åren har flera företag varit delägare i bruket, fabrikslokalerna har utökats och nya maskiner insatts och de gamla har förbättrats.
Nedläggningen
Jag är förvånad över att så mycket kapital lagts ned för att efter så kort tid lägga ned driften och sälja alla dessa invecklade maskiner till en annan plats, där driften skall ske på samma sätt som här på Forsså Bruk, men där skall det gå, som det sades, lönsamt.
Vi som är födda på bruksplatsen och som haft hela vårt yrkesverksamma liv där upplever den uppkomna situationen som vemodig. Nu ser vi att de maskiner som vi arbetat med att reparera är borta och nu ser vi de tomma lokalerna och minns bullret och alla människorna och deras arbetsinsatser. Löner och bekvämligheter som nu är naturliga fanns inte då. Inga matsalar, inga tvättrum, inga fria arbetskläder, inga korta arbetsveckor, ingen lång semester. Ändå fordras nu en vecka till. Detta går så småningom ut över de anställda, förbättringar görs för att minska de anställdas antal och arbetslöshet blir följden.
Den enskilde, om han har något att sätta in på banken, kräver ränta på det insatta, på samma sätt kräver även ett företag som satsar stora summor att det skall ge något mera tillbaka än bankräntan. Det är även förenat med risker att starta något. Nu är det många lycksökare som bildat eget företag, i många fall med statens hjälp, I många fall blir det endast en kort tid rörelsen drivs och statens kassa tunnas ut mer och mer.
Här kan du se en film från de sista dagarna bruket är idrift.
Kolla noga så kan du kanske logga en geocache också.
