Drakakällan
Den gamla draken la mycket möda på att gömma sin skatt djupt nere i en grotta som han täckte över med stenar. Det var en varm sommar och draken var ständigt törstig. Han ville inte flyga för ofta och dricka, och på så vis avslöja sin skattgömma. Hellre svettades och stånkade han i hettan.
När gömman var övertäckt med ett rejält stenröse, som än i dag kallas drakaröret, försökte draken flyga därifrån. Han var dock så törstig och utmattad att hans vingar inte bar honom. Draken släpade sin tunga kropp ner mot sänkan där en porlande bäck klingade förföriskt. Innan han kom fram fram var hans krafter slut och hans huvud dunsade hårt mot marken.
En samling rövare hade bevakat draken i flera dagar och såg nu sin chans. De stormade fram mot draken med svärd och spjut. Draken som låg med sitt stora öra tryckt emot marken såg dem komma genom skogen. Han hörde plötsligt något djupt nere i marken. Vatten! Med en sista ansträngning borrade han sina meterlånga klor ner i marken tills en källa sprang upp kring honom. Genast slurpade han i sig vattnet som gav honom ny kraft. Rövarna stannade förskräckta när de såg att draken reste sig och sträckte sin vingar i skyn. Elden fyllde hela skogen och rövarna flydde åt alla håll.
Åt alla väderstreck sprang rövare och berättade om den hemska draken och hans källa. Ingen vågade någonsin närma sig drakaröret, som fortfarande vaktas av draken som numera aldrig går törstig.